Zappade runt på tv:n lite alldeles precis och blev helt emotionell av en kvinna på en av kanalerna, hon pratade om att man inte kan ändra det förflutna och att man måste jobba på att se möjligheterna i det omöjliga, jobba på problemen för att ta sig ur dom, jag blev faktiskt ganska rörd av det, för hon pratade på samma sätt som jag gör när jag försöker övertala mig själv om hur jag ska komma vidare efter allt kaos och elände som funnits här i några år men som jag helt enkelt stängt dörren åt, kvinnan i tv programmet fördjupar sig i det aktuella och säger vad hon tycker, och så står hon för det. Det är riktigt fint gjort, tycker jag.

Folk snackar ju för mycket, så är det och så kommer det alltid vara. Jag snackar när jag har något att säga, sen håller jag käft resten av tiden. Jag vet att ord kan såra extremt mycket, och jag har även lärt mig att tystnad kan såra lika mycket. Att bli ignorerad, åsidosatt, glömd...

 

 Och just det, jag håller på att bli galen av längtan efter min ordinära blogg. Hahaha seriöst!

Jag får överleva utan ett tag till, jag orkar faktiskt inte ta itu med problemet. Men, jag vill gärna att ni som hamnat här tar en titt på min gamla blogg också, därför att där är ganska mycket "story" om mitt liv om ni nu är intresserade av dagboksbloggar.

 

Men nu trycker vi på paus. Jag återkommer med lite nytt sen, eller nån gång. Det är rätt trist här just nu, och det innebär trist uppdatering. Håll ut :D