Jag är nyss tillbaka från en skola och min sinnesnärvaro kan inte beskrivas med ord, därav det otrevliga bildcollage. Vet att alla som läser sätter en fet töntstämpel i pannan på mig nu men förra skolhelvetet gick inte alls som jag tänkt så jag vägrar gå dit igen. Det är förvisso synd men jag är inte mer än människa. En människa med ett osynligt funktionshinder och det är långt ifrån lätt att ta sig igenom saker som kanske egentligen uppfattas som enkla.

 

Jag tänker nog i alla fall ge nästa grej en chans för jag MÅSTE klara det här. Teater har jag ju ändå som intresse vid sidan av, och går kurser och skaffar erfarenhet så det räcker (för stunden) och betygen behöver bättras på, och därför har jag alltså besökt en ny skola som verkar helt ok. Tror jag. Jag gjorde ett snabbt besök + möte med en specialpedagog, en studievägledare och rektor. De verkar förstå mig rätt så bra nu när jag förklarat vad mina största problem är, först tänkte jag ta upp ämnet distansundervisning men det finns nästan inga skolor som erbjuder distans på min nivå så där fanns inte mycket att prata om, därför får jag nog bita ihop och gå till skolan varje dag i alla fall, jag måste göra detta.. Det är för min skull & ingen annans, men det är så jävla dubbelt upp med det där för en del av mig skriker nej, samtidigt som andra delen är ambitiös och målmedveten. Fan, detta är inte enkelt! :(