Jag har varit i Hörby nu, väldigt mycket faktiskt. Trivs här bättre än hemma av flera skäl och jag skulle gått på teater idag med skolan, men min mamma jobbar, så hon blev tvungen att åka tidigare och hon hann inte hämta upp mig, jag skrev tidigt till min lärare, i hopp om att hinna, men nepp! svaret från henne kom typ ett par minuter för sent så jag hinner inte. Jag känner mig sååå besviken, det är ju jättekomplicerat att ta sig härifrån av flera skäl, dels har vi MASSOR med snö, och vi har vett i skallen och ger oss inte ut och kör mer än högst nödvändligt, därför att vi inte vill chansa. Från Hörby och hem tar ju ändå över 40 minuter att köra, och jag har valt att mer eller mindre flytta till Hörby. Det funkar inte ihop med skolan, jag har inget busskort heller och vill inte ha det. Jag vågar inte, jag kan inte och jag vill inte ge mig själv en rad av ångestattacker, jag är så känslig och är inte stark nog att ens gå utanför dörren själv, så varför ösa över en massa skam, över mig själv? det är inte värt det, kan jag ju säga.

 

Jag vill inte bo där jag bor nu, det är för långt från allt som är mitt, och jag känner mig extremt tom inombords över att finnas på en plats där jag inte har någonting. Inga minnen, känner ingen samhörighet och mest av allt, jag har inga vänner.

 

Jag känner ju samtidigt att jag har det bra med det lilla jag har, och det håller jag hårt i men samtidigt önskar jag att det fanns NÅGON som jag kunde känna mig trygg med, visst är folk snälla, ibland. MEN jag känner ju ändå ingen tillräckligt för att benämna någon som vän. Det är förjävla jobbigt ibland, faktiskt. Men vad gör man?

 

Jag har ansvar, men ändå en jävla lång väg att gå för att vinna tillbaka min självständighet efter alla dessa jobbiga åren där jag gått igenom mer än jag kanske egentligen orkat med. Jag hatar Aspergers syndrom, och jag hatar att jag ska vara så jävla svag. Jag önskar att jag kunde få börja om, och backa tillbaks några år i tiden för att få en ny chans.